I hänryckningens tid

De läsare som varit med ett tag minns säkert min och Kajsas 100-årspresent från vännerna. En ballongresa som inte blev av under 2008. Men i går var det äntligen dags och dagen till ära skulle den blivande 60-åringen Hassöverraskas med en dito resa. Och Lena skulle med också.

Hasse hade inte misstänkt nåt och blev därför både glatt överraskad och hänryckt över färden. Och det är inte att undra på eftersom färden gick över ett försommarsoligt Stockholm. Med Världens Största Luftballong: 32 platser! Fler bilder finns här.

Tidsjägarna

Sista veckan i juni är den tid då alla svenska företag ska ha sommarfest, har jag lärt mig. Bor man då i huvudstan så betyder det ofta att man ska äta trevlig middag på någon lämplig och blommande skärgårdsö. Ett av problemen med skärgården är att den ligger så långt borta. Det har numera lösts med hjälp av de så kallade RIB-båtarna.

RIB-båtarna är öppna gummibåtar med tusentals hästkrafter. Dom fraktar revisorer, reklambyråfolk och, i vårt fall, Internetkonsulter, i motorvägsfart kors och tvärs i skärgården. Det känns lite som familjen Jetson. Men kul är det. Och dyrt. Och Stockholm by night är snyggt när man kommer fram på kvällskvisten.

 

From hell to heaven

               

                               

Vägen till jobbet är ju för de flesta människor vad den är. Inte så mycket att göra åt och kanske inte heller något man ägnar särskilt mycket tanke. Den väg jag själv hittills färdats mellan Slussen och jobbet i det s k SoFo består i huvudsak av en närmast japansk tunnebaneträngsel följt av ett helvetesgatlopp mellan brölande A-lagare och tutande bilar.

Så icke längre. Jag har nu funnit en underbar vandring som förgyller min morgon och eftermiddag. Den börjar med 98 branta trappsteg där man får upp flåset (trapporna verkar tillhöra Thor Modéen men jag tvivlar på att hans gödda kroppshydda nånsin stretat uppför dem). Därefter följer ett par hundra meter Stockholmsutsikt som tar andan (eller flåset?) ur en igen, innan man via 26 trappsteg blir förflyttad till en annan tid. Låga trähus och kullerstensgator utan en enda människa som sällskap. Sen åker man på klacken genom Katarina kyrkogård och plötsligt är man i en modern storstad igen. Två snabba kvarter senare sitter man på jobbet och förundras över det man varit med om.

Och det går tillochmed fortare än den gamla vanliga vägen.